Gudrun Schymans eftervalartikel

Om vi diskuterar valresultatet utifrån demokratisynpunkt kan vi konstatera att det aldrig tidigare varit så många som inte blivit företrädda i riksdagen. Är det rimligt?, frågar Gud-run Schyman.

Hur den borgerliga alliansen kommer att lyckas med att förvalta mittenpolitiken beror i hög grad på vad som händer utanför politiken, inte bara i Sverige utan naturligtvis också i övriga världen.
Den stora fråga som inget "lag" svarat på är hur vi ska organisera samhället när den ekonomiska tillväxten inte kräver människor i arbete. Axiomet arbete = ekonomisk tillväxt gäller inte längre, varken i Sverige eller i världen.
Den ekonomiska tillväxten, så som den definieras i BNP-siffror, klarar sig utmärkt även när arbetslösheten är stor. Alltså måste lönearbetets värde definieras utifrån något annat. Rätt till självständighet kanske? Alltså som en demokratifråga. Mänskliga rättigheter handlar ju som bekant inte om pengar och därför krävs ett helt annat nytänkande inom politiken än något av de bägge blocken hittills åstadkommit.

Kanske visar det sig till och med att blockpolitiken blockerar den politiska förnyelse som är nödvändig om fler än de redan ekonomismiskt frälsta ska känna sig företrädda?
Hela debatten om arbetets villkor, föräldraförsäkringen och arbetstidsförkortningen, det vill säga de frågor som kvinnor rankade som viktigast, avfördes av patriarkerna Persson och Reinfeldt i skön förening, redan i valrörelsens inledning. I direktsändning i tv.
Om vi diskuterar valresultatet utifrån demokratisynpunkt kan vi konstatera att det aldrig tidigare varit så många som inte blivit företrädda i riksdagen. Gruppen "övriga" partier samlade 5,67 procent. Därtill ska läggas 96 922 blanka röster, det vill säga människor som medvetet valt att tala om att de visst orkar rösta men att de inte känner sig företrädda av något av de partier som fanns. Alltså - nästan sex procent av befolkningen har ingen företrädare i riksdagen. Är det rimligt?

Vän av ordning kan naturligtvis säga att det ju inte går att släppa fram hur många som helst men faktum är att sverigedemokraterna, feministiskt initiativ, piratpartiet, spi - Sveriges pensionärers intresseparti och junilistan tillsammans står för 5,23 procent av rösterna. Nästan lika mycket som vänsterpartiet eller miljöpartiet samlar.
Ett stort problem i valrörelsen var att riksmedia, central etermedia och public service tidigt bestämde sig för att bara skildra de partier som redan sitter i riksdagen.
I otaliga debatter och dueller kom bara de etablerade partierna till tals. Flera skolor, ibland hela kommuner, följde efter och utestängde alla utom riksdagspartierna. Detta är anmärkningsvärt, särskilt eftersom det fanns fler förstagångsväljare än någonsin i det här valet, över 400 000, och skolan har ett uttalat demokratiuppdrag!


En ofta använd undanflykt var att man inte ville släppa in sverigedemokraterna. Vilken feghet! Antingen argumenterar man för att man inte vill ha in dem, det vill säga man vågar ta den debatten, eller så släpper man in dem och låter de andra partierna ta den debatten. Att linjen "tiga ihjäl" inte fungerar borde väl fler ha begripit, innan valet!!!
Att det var ren feghet som styrde vill naturligtvis inte alla hålla med om. Senast för någon dag sedan fick jag följande argument från en av dem som var med och planerade tv:s utfrågningar. - Det förstår du väl att det inte går att ha fler än sju partier i en debatt. Det blir för många helt enkelt!
Cirkeln verkar sluten. Demokratin tål inte för många åsikter. Det gör sig inte i rutan. Tv har inte den tiden i tablåerna. Kanske det enklaste vore att införa en tävling med samma regler som det populära programmet "Idol"? Med statsvetarna och opinionsinstitutens ledare i juryn?
Feministiskt initiativ vann sina största framgångar i storstäderna men sammantaget var det naturligtvis alldeles för många som på valdagen visste alldeles för lite om fi.
Det tar tid att våga tänka nytt men för oss som har börjat finns det ingen återvändo!

Gudrun Schyman

Publicerad Norrköpings Tidningar 2006-09-26